28 jan Svansjön
Ännu uppfylld av Bolsjojteaterns senaste uppsättning av Svansjön som igår visades på Bio Rio vid Hornstull. Har inte tidigare varit på någon av dessa liveföreställningar (enbart talat om dem på diverse kultur-konferenser) men upplevelsen var mäktig – såväl visuellt som ljudmässigt. Allt från applådåskor och högljudda bravorop till de dämpade ljudet av tåspetsskor som träffar golvet. Man sitter andlös inför den konstnärliga perfektionen – mjukheten i armarna, luftsprångens tyngdlöshet - rimligen omöjliga utföra men som här görs till synes helt utan både ansats och ansträngning.
Som om detta vore människans mest naturliga sätt att röra sig på och med musiken som absolut förutsättning.
Kamerorna letar sig ibland nästan hänsynslöst nära inpå, men inte heller i dansarnas ansikten syns mödan. Andhämtningen anas en aning i bröstkorgar som höjs och sänks, ett enstaka svettblänk här och där, men annars ingenting.
Bara samlad koncentration och disciplin. De blottade ryggtavlorna på de kvinnliga dansarna vittnar dock om en tuktad träning av ett slag som få är beredda att underkasta sig.
Att vara beredd att viga sitt liv åt dansen, låta det få kosta allt och veta att så snart du viker en tum från detta löfte är du uträknad.
Mest häpnadsväckande är som väntat Svetlana Azkharova, prima ballerina på Bolsjoj-teatern sedan ett decennium tillbaka och som numera dansar för utsålda hus världen över. Växlingen mellan den vita och den svarta svanen, hennes ansiktsuttryck och den absoluta självklarheten i minsta lilla rörelse, övertygelsen om att den måste vara just exakt såhär… jag har aldrig sett något liknande.
Under applådtacket får hon ta emot en hel blomsterbutik av rosor – och bara hennes sätt att tacka är en perfekt koreograferad föreställning i sig självt.
Efteråt fantiserar jag och S om livet bakom kulisserna. Söker det mänskliga, gliporna i allt det helgjutna.
Vi föreställer oss hur Svetlana är privat och frågar oss hur de övriga i ensemblen står ut. De som gång på gång tilldelas de mindre rollerna och aldrig får chansen att på allvar visa vad de går för. Kan de till hundra procent njuta av hennes framgång, applådera hennes överlägsenhet?
Nej, naturligtvis inte. Både S och jag har sett Darren Aronofskys Black Swan och minns Natalie Portmans såriga hud och olyckliga ögon. Perfektion på den här nivån har alltid ett pris. Och Bolsjoj-teatern har sannerligen inte varit fri från skandaler. Tvärtom bär den på en mytomspunnen historia som handlar om just rivalitet mellan dansarna; sabotage, illvillig ryktesspridning, gömda nålar i kollegornas kläder och skor.
Bara för två år sedan utsattes teaterns nytillträdde konstnärlige ledare Sergej Filin, tidigare själv en av teaterns främsta dansare, för en våldsam syraattack som gav honom tredje gradens brännskador i ansiktet och förstörde hans hornhinnor.
Det har dragits paralleller mellan attacken på Filin och just Black Swan: hatet och rivaliteten som odlas i en miljö som kräver det övermänskliga och som riskerar att slå över till det omänskliga.
Är det en förutsättning för att prestera på topp? Naturligtvis inte. Lika lite som pennalism på elitskolor är det. Skulle dansen utvecklas och bli ännu bättre om skräcken för att misslyckas var något mindre? Det är jag säker på. Och det skulle garanterat få ryggtavlorna att se en aning lyckligare ut.