”Minne och begär”
(Kaunitz-Olsson, 2025)
”Ett äventyr”, säger Maggie till Julian och pojkarna innan de lämnar allt bakom sig och reser söderut. ”Så fort det har blivit som vanligt åker vi tillbaka.”
Men inget blir som vanligt igen och sedan äldste sonen Tom försvunnit hemifrån utan förklaring lever Maggie med en tilltagande känsla av overklighet. Varje fredag lagar hon en ambitiös familjemiddag i förhoppning om att Tom ska återvända. En kvardröjande ritual medan världen utanför långsamt förlorar sina konturer och det nyss välbekanta blir allt svårare att känna igen.
Gabriella Ahlströms nya roman ”Minne och begär” är ett tätt och intensivt drama som utspelar sig under ett enda dygn i en inte alltför avlägsen framtid. En tid präglad av tystnad och osäkerhet och en förtärande rädsla som fått fäste i människors liv.
Bild på boken laddas ner från Kaunitz-Olssons hemsida
”Minne och begär är en sorglig och gripande roman, skriven på ett mycket vackert och fängslande språk.
Den bygger upp en lätt klaustrofobisk känsla, men lämnar oss ändå med en gnutta hopp.”
Helhetsbetyg: 5.
Anna Brown, BTJ
”Den noggrannhet med vilken Ahlström tecknar sin huvudperson och hennes tankar är inget annat än häpnadsväckande. Det hon bygger är i princip så nära en riktig människa man kan komma i romanform; varje tvivel, varje minne, varje liten irrelevant avstickare, känns som de tänks av en verklig person. //…// En av de bättre böcker som släppts hittills i år.”
Teodor Stig-Matz, Dagens ETC
”Skickligt smyger Gabriella Ahlström in den generella oro som bara har blivit mer akut några år in i framtiden//…//Det är en överlag stillsam och lugnt redogörande roman som kanske påminner om stämningen i ett skyddsrum under ett flyganfall. Krevaderna känns i kroppen mer än hörs. Därtill känns denna försiktiga framtidsskildring sorgligt nog mycket övertygande.”
Jons Thente, DN
”Det är tonåringen David jag tänker på när jag har slutat läsa, när jag ska somna, när jag vaknar i natten. Att Tom sviker sina föräldrar, det kan gå an. Det är de ungas lott att bryta upp.
Men hur kan han försvinna från sin lillebror som alltid fanns där, som längtar så mycket efter honom? Det är fruktansvärt. Man vill bara gråta.”
Maria Küchen, Sydsvenskan